Jag känner mig gammal, sliten och rynkorna har kommit på ett kick.
Kroppen är kass och sjukt svår att få form på. Att tappa i vikt verkar hopplöst.

Usch jag verkligen hatar att förfalla!!

Nej då det var inte för att jag lyfte för tungt, körde samma vikter som jag brukat den senaste månaden. Ibland räcker det bara att jag böjer mig så brakar det till.

Var iaf på jobbet igår och det gick bra. Idag var det däremot inget bra alls. Fick stå upp hela dagen för att ibland lägga mig på soffan i lunchrummet.

Ikväll har jag haft så ont, kastade i mig en stark värktablett men det hjälpte inte.

Imorgon måste jag verkligen gå till jobbet så har bett mamma köra mig. Får väl krypa in i baksätet. Har ett besök kl 8 och är det inte okej efter det så går jag hem!

Peck vilken skit!!

Den första jag ser när jag kliver in på Excet var honom. Vi kollade lite igenkännande på varandra och efter en stund gick jag fram och hälsade. Big no no, han var inte min typ alls men hoppsan han hamnade visst i min säng ändå.

Fan tänkte jag på morgonen men lät honom hålla om mig, jag tänkt på ”vakten” och somnade om. När jag vaknade nästa gång ville jag bara att han skulle dra. Han började pilla på mina söners leksaker oc sa att han gärna ville träffa dem. Big mistake att säga så!

Vi bytte aldrig nr och på kvällen när jag loggade in på mp så hade han mailat mig. Han ville ligga bredvid mig och mysa skrev han. Jag skrev att jag inte var intresserad av nåt mer och sen hörde jag inget mer.

Nu har han mailat mig på HP. Men hallå, så låtsas han att han inte känner igen mig! Kan man verkligen vara så dum att man inte minns en tjej man legat med? Hahaha jag måste verkligen ha gjort avtryck på honom

Det är helt sjukt och egentligen borde jag inte. Bättre att dra fram det i ljuset att vi är tungt överbelastade istället för att jobba ihjäl sig men vem lyssnar på det då? Ingen förmodligen..

Dottern är så smal, 39 kilo och 175 lång. Mamman har såklart sökt hjälp för det och i måndags fattades beslut om att lägga in henne på Östras anorexiavdelning. Hon har inte anorexi utan vet inte vad, när eller hur mkt hon ska äta. Hon är den ”tjockaste” patienten där..

Dottern ville såklart inte bli inlagd så hon slog sönder saker hemma, mamman ringde läkaren och grät och polis fick komma och hämta dotten då hon inte på frivillig väg följde med. Usch stackarn!

Hon blev inlagd och vården är under tvång i en månad. Nu trivs hon dock och jag ser att hon gör små inlägg på FB och skriver att hon spelar spel och har kul med personalen.

Kompisen har en yngre son också och hon har varit ensam med båda barnen sen lillebrors födelse. Inte undra på att hon är helt slut.

Jag har det kanske inte så slitigt ändå med mina barn….

Vi var på AW igår och det var jag och en kollega som styrde upp det hela. Jag tog på mig att maila gruppen med dag, tid och plats och kollegan ringde och bokade bord.

Den nya kollegan tittade in till mig i måndags och frågade vart vi skulle vara och vilken tid. Jag blev förvånad över att hon frågade eftersom jag hade skrivit det i mailet. Jag svarade att vi skulle träffas 17.15 och frågade om hon inte fått mailet.

- Nej jag har inte fått nåt mail och  jag vet ju inte om jag har lust att gå tidigare precis för det sa hon grinigt.

Jag sa att jag hade mailat henne men upptäckte sen att hon och en annan kollega inte var med i maillistan. Jag sa iaf  vart och vilken tid vi skulle ses och att det nog var så att ingen hade  tänkt gå tidigare från jobbet.

Hon sa snäsigt att hon skulle fundera på det men jag skrev upp henne på listan.

I förrgår innan hon gick hem så kom hon in till mig igen och frågade vart vi skulle vara och jag sa vad restaurangen hette.
-Du ska väl med? Jag har skrivit upp dig.
- Nej jag vet inte. Det kanske var så att jag inte skulle veta detta?? sa hon surt som fan.

- Självklart var det inte så. Jag såg att varken du eller X ännu inte blivit inlagda i maillistan över vår enhet. Så får du verkligen inte ta det så. Klart att alla ska bli inbjudna. Jag ber om ursäkt för det var verkligen inte min mening att du skulle känna så men jag trodde att ni låg med i listan.

Hon ”hmm-ade” bara som svar och gick…

Fy, jag kände mig så elak, tänk om faktiskt trodde att vi inte ville ha med henne.
Två andra kollegor ramlade inte till mig strax efter att hon gått och jag berättade om mitt misstag.
Dom tyckte inte att jag skulle ta åt mig utan tyckte att hon var dum i huvudet som fortsatte att tjura när jag sagt som det var och att hon väl borde vara lite smidig i hur hon säger saker. Hon har nyss kommit till oss och då kanske man inte ska börja med att sura och snäsa.

Jag skickade iaf ett sms till henne och bad om ursäkt men att jag inte kunde veta att dom inte var inlagda.

Hon svarade att hon inte trodde att det var för att vi inte ville ha med henne, att det blev så dumt men att hon var trött och undrade varför jag blev så förvånad för att hon frågat om tiden.
Jo men det var ju för att jag trodde att hon fått mailet!!

Igår när jag kom tillbaka efter omhändertagandet var hon ff kvar på kontoret så jag sa glatt:

- Kom igen nu, packa ihop dig för nu ska vi dricka vin.

Hon svarade:
”Nej det känns så konstigt alltihop nu. Ingen har frågat mig om jag ska med utan dom har bara gjort sig i ordning och gått. Sen hörde jag hur A satt och pratade vitt och brett i tfn med någon om vart ni skulle”

- Fast missuppfattningen mellan dig och mig känner ju inte dom till så det ligger ju kvar i dig då och jag har bett om ursäkt flera gånger. Kom igen nu, klart du ska med, svarade jag.

- Nej jag är trött. Sms:ade en kompis och frågade om hon ville med ut och supa men hon kunde inte så jag åker väl hem. Du får gärna höra av dig i helgen om du vill hitta på nåt.

Vilken jävla dåre. Snacka om att ha tagit på sig offerkoftan. Vi har pratat om AW:en i lunchrummet hur många ggr som helst, den andra kollegan som inte heller fick mailet har frågat om när, var och sa att hon självklart ville komma. Inga sura miner där!
Jag kan väl förstå att hon kände som hon gjorde från början men jag har gett henne en förklaring…

Igår när jag mötte upp mina kollegor på restaurangen frågade dom efter vår nya arbetskamrat och då sa jag precis vad hon hade sagt.
Ja men då kom det fram att hon visst hade fått frågan om hon skulle gå samtidigt som dom andra.

Det är flera stycken på jobbet som hon har snäst av och varit otrevlig emot.

Förra veckan satt jag med jourtelefonen och tog emot ett samtal från en kvinna som hade blivit kallad till ett besök hos oss för att det kommit in en polisanmälan gällande hennes barn. Kvinnan sa att hon hade ringt till kollegan som hade skickat ut brevet och sa att hon blev så dåligt bemött, att min kollega var otrevlig och inte ville svara på frågor utan det kunde dom ta när hon väl kom till kontoret. Kvinnan sa att hon vägrade att träffa min kollega utan ville träffa mig istället.
Jag frågade mamman om vem det var hon hade pratat med och hon uppgav namnet på vår nya (sura) kollega.

Jag sitter nästan bredvid henne och jag har flera gånger reagerat på vad och hur hon säger saker till klienter som hon pratar i tfn med.

Nej, detta bådar inte gott vare sig för oss arbetskamrater eller för våra klienter..

Shit va full jag är också…

Jag vill ha godis, jag vill ha fet och jag vill ha käääääärlek…

Men nepp, inget av det får jag. Jag får hålla tillgodo med min sköna säng.

Fy fan vilka kontraster liver bjuder på. Fick gå in med ett omedelbart omhändertagande idag gällande ett barn. Satt med en mamma i ett långt samtal där tårarna strömmade ner för hennes kinder samtidigt som hon var förbannad, kände sig sviken och hade massor med känslor i omlopp som yttrade sig ni både hot och vanmakt på olika sätt. Jag jobbade över, förde barnet i säkerhet, fick informera jourfamiljen gällande beslut och ge dom vägledning i vad dom ska ta sig till om mamman kommer för att hämta sitt barn trots att vi har gått in med ett LVU idag. Efter det hade vi AW….

Det gäller att koppla bort sitt jobb när man går hem…

Barnen gaddade ihop sig och alla ville att kompisen ocg dottern skulle sova över. Ja okej sa jag men berättade om mina jobbplaner.
Kompisen sa att det såklart gick bra att jag jobbade efter barnen somnat fast hon var här och hon erbjöd sig att passa dom idag.

Så nu sitter jag här i lugn och ro med en kopp kaffe och skriver utredningar. Tänk vilken skillnad det är på produktiviteten när man jobbar ”frivilligt”, när det inte finns något som stör, inga telefoner som ringer, inga akuta utryckningar som kan ske och inga kollegor som kommer med 100 frågor.

Jag tror bannemig att jag ska stämpla ut 1,5 timme tidigare för att hinna träna och sen jobba in den tiden på kvällarna när barnen somnat. Jag vet att jag inte ska jobba på min fritid men det blir ju ändå en win-win-situation, Annars hänger jag bara nätet och surfar runt så då kan jag lika gärna jobba och jag hinner dessutom träna

Back to work!

Mannen som jag ska träffa, låt oss kalla honom för ”företagaren”, han väcker både ett intresse och en förhoppning i mig och jag gillar inte den känslan. Oavsett om jag inte kommer vilja ha honom eller om han dissar mig så kommer ev en besvikelse. Jag hoppas att känslan isf istället bli ”lättnad”.

Vi har sms:at lite fram och tillbaka men ännu inte bestäm exakt dag när vi ska ses utan pratat lite lätt om nästa helg.

Jaja, den som lever får se..